I Zagrosbergen lever qashqai-nomader under sommarhalvåret. Vi tillbringade ett dygn under vår Iranvistelse med nomadguiden Bahmann hos hans familj och deras får och getter, åt mamma Manzars mat lagad över öppen eld, besteg en bergstopp och sov i den totala tystnaden i deras nomadtält. Enkelt, personligt och häftigt!
Vår guide Bahmann Mandaloo är själv qashqai-nomad och han tar med sina gäster till sin egen familj. Under sommarhalvåret lever de under mycket enkla förhållanden i Zagrosbergen cirka två timmar utanför Shiraz, där getterna och fåren betar på mer än 2200 meters höjd. I sin fyrhjulsjeep hämtar han upp oss och ett ungt franskt par i Shiraz.
Vi kör på fina asfalterade vägar norrut mot staden Ardakan i provinsen Sepidan, men sista halvtimmen går på allt slingrigare bergsvägar och skumpiga stigar innan vi kommer fram till deras läger – ett nomadtält och några mindre tält för matlagning och skydd. Här väntar Bahmanns mamma Manzar, som snart börjar laga lunch i matlagningsgropen utanför tältet, och hans pappa Alimardan.
Trots den höga höjden är middagshettan påtaglig, så vi gör oss hemmastadda i nomadtältet, där marken är täckt av stora persiska mattor och tältduken av svart getull skyddar mot sol, värme och regn. Bahmann talar bra engelska och berättar livet som nomad – det finns cirka två miljoner nomader i Iran, främst qashqai och bakhtiyaris – och tolkar för sina föräldrar som talar turkiska.
Mamma Manzar lagar lunch över öppen eld i sin matgrop på marken. Hon serverar ris, grönsaksröra med fetaost, bröd och skivade tomater till lunch. Stämningen är lugn och avslappnad, som en siesta. Tre spanska tjejer med Bahmanns kusin ansluter till vår lilla grupp och pappa Alimardan ger sig till fots längs bergssluttningarna med getterna och fåren för att hitta bete. Landskapet är kruttorrt efter en het sommarsäsong och om några veckor inleds flytten från Zagrosbergen till vinterbetet 50 mil söderut i Iran. Och Manzar, som utstrålar lugn och vänlighet, sätter sig med oss i tältet och spinner ull, som så småningom kommer att bli material till hennes mattor.
Efter några timmar när middagshettan klingat av leder Bahmann oss på en vandringstur. På våren grönskar Zagrosbergen, men nu i början av oktober är det bara intill den lilla ån vi passerar där det finns en grön ”oas”. Vi vandrar uppåt och tar 500 höjdmeter upp till en bergstopp på 2700 meter. Så nöjda!
På vägen ner leder Bahmann oss ner över flackare bergssluttningar, där vi träffar en herde med sin hjord. Längre ner i dalen hamnar vi småningom hos familjen Mandaloos grannar – ett annat läger med quashqai-nomader.
Där hälsar vi på nyfödda killingar och som ska fösas in i inhägnad i skydd för bergens rovdjur inför natten.
Tillbaka i vårt eget nomadläger pustar vi ut i tältet. Vid 18.30-tiden börjar det skymma, och efter en halvtimme är det beckmörkt. Den enda elektriska ljuskällan är en lampa i ena hörnet av tältet som drivs på solceller. På mattan i tältet dukas det upp för kvällsmat: bröd, en tomat- och squashröra och andra grönsaker, alkoholfri öl och te. Bahmann och hans far bjuder på några sånger, en granne kommer över för att fråga pappa Alimardans råd om tiden är rätt för ett viktigt beslut i familjen, och han konsulterar sin kalender för att se om stjärnorna står rätt. Utanför tältet är det alldeles tyst, även fåren verkar ha somnat. Stjärnorna draperar himlen.
Redan vid 20.30 bäddas tältet om. Enkla madrasser och massor av filtar plockas fram. Vi sju gäster och Bahmann går till vila i det stora tältet och en bambupallisad rullas framför öppningen som vind- och värmeskydd. Jag drar på mig underställ, varm tröja och virar sjalen runt huvudet. En tung tjock yllefilt över ett bomullstäcke håller mig varm hela natten, när temperaturen sjunker ner mot 10 grader. Natten är tyst, himlen stjärnklar, några hundskall. Ingen tältduk som fladdrar (som i tält i svenska fjällen). Magiskt!
Tuppen gal i gryningen och halv sju börjar vi uppstigningen. De spanska tjejerna som erbjudit sig att hjälpa Manzar att fixa frukost lagar en spansk potatisomelett på elden, tortilla de patata qashqai-style. Pappa Alimardan har redan lämnat lägret för att valla getterna.
Vi lämnar nomadlägret efter 24 timmar och Bahmann skjutsar oss tillbaka till Shiraz. På egen hand hade vi kunnat få denna fantastiska upplevelse av bergen – och ett inspirerande avbrott från vårt utforskande av städer i Iran.
3 nomadtour-tips från Katarina
- Många researrangörer runt Shiraz erbjuder kortare eller längre nomad tours. Men det blir en mer personlig och genuin upplevelse med Bahmann och hans egen familj genom Bahmann Zagros Mountain Tours.
- Enkelhet är ledordet. Toalettfaciliteterna är begränsade (en hemmagjord bajamaja), ficklampa nödvändigt när solen gått ned och madrasserna och täckena är inte Dux-kvalitet. Men den dygnslånga touren är värd varenda krona ( 600 kronor per person) och en av höjdpunkterna under vår resa.
- Vi bokade enkelt och hade personlig kontakt med Bahmann via WhatsApp både före, under och efter turen. Men betalade på plats, eftersom europeiska betalkort inte funkar i Iran på grund av handelssanktionerna ( 2018 och fortfarande 2021).
Katarina Stories 